• Huvudsponsorer

Tor 23 Mar  (1 match)
Lör 25 Mar  (1 match)
Mån 27 Mar  (1 match)
Ons 29 Mar  (1 match)
Sön 02 Apr  (1 match)
Tis 04 Apr  (1 match)
Tor 06 Apr  (1 match)
Lör 08 Apr  (1 match)
Mån 10 Apr  (1 match)
Ons 12 Apr  (1 match)
Fre 14 Apr  (1 match)
Lör 16 Sep  (1 match)
Tor 21 Sep  (1 match)
Lör 23 Sep  (1 match)
Lör 30 Sep  (1 match)
Tor 05 Okt  (1 match)
Lör 07 Okt  (1 match)
Tor 12 Okt  (1 match)
Lör 14 Okt  (1 match)
Tis 17 Okt  (1 match)
Tor 19 Okt  (1 match)
Lör 21 Okt  (1 match)
Tis 24 Okt  (1 match)
Tor 26 Okt  (1 match)
Lör 28 Okt  (1 match)
Tor 02 Nov  (1 match)
Lör 04 Nov  (1 match)
Tis 14 Nov  (1 match)

13 Lars-Eric "Lasse" Lundvall

1959 gjordes övergången upp.

Men först året efter lämnade Lars-Eric Lundvall och Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och Södertälje för att skapa ett av landets bästa hockeylag av Frölunda.

Lasse blev spelande tränare och på fem säsonger gick laget från näst högsta serien till klubbens första SM-guld 1965.

- Det var fantastiskt. Första SM-guldet, det jag tog med Södertälje 1956, var en skön känsla. Men det här var större, säger Lasse.

Hos Frölunda var han med och byggde laget från grunden, både som spelare och ledare.

- Det enda som var lite synd var att vi blev mästare i kavaj 1965.

Då korades nämligen de svenska mästarna i en SM-serie med åtta lag och Frölundas SM-guld var säkrat innan den sista seriematchen spelades.

- Många kallade oss för främlingslegionen, säger han.

Och ler när han tänker tillbaka på allt som skrevs på den tiden.

- Det fanns de som funderade om vi var riktigt kloka som flyttade till Frölunda. Gamle krönikören R:et Eklöf kallade mig och ”Pelle” till och med ”parktanterna från Göteborg” när vi fick stryk mot ryssarna i en landskamp på Johanneshov.

De kunde dock ge svar på tal.

- Ja, två dagar senare gjorde jag två mål och ”Pelle” ett när vi vann med 4-2, säger Lasse.

Enda gången han tyckte det var jobbigt i Göteborg var inför OS 1964, men då var det dubbeljobbet hos laget som skapade svårigheterna. Då hade han också öppnat en ny bensinstation utöver den som han och ”Sura-Pelle” drev. Det tog tid och det gjorde att han var på väg att ställas utanför OS-truppen.

- Landslagsledningen trodde inte att jag skulle orka med så mycket, men jag tog uppehåll som tränare för Frölunda ett år då och försäkrade dem att fick jag bara ett par veckor så skulle jag fixa det, säger Lasse.

Det gjorde han, hjälpte Sverige till OS-silver och fick med sig guldskridskon hem, beviset på att han utsetts till OS-turneringens bäste spelare.

Men tillbaka till det där med ”främlingslegion”.

- Så var det ju inte. Vi var väldigt noga med vilka killar som kom till oss, att det var socialt bra killar som vi hade kontakt med. Och många av dem är ju kvar i stan ännu, säger han.

Funderar lite och fortsätter:

- Dessutom är det ju så att ledningen spelar stor roll om ett lag ska nå framgång eller inte. En socialt kompentent klubbledning skapar ofta starka lag.

När han och ”Sura-Pelle” skrev på för Frölunda var det Bittan Johansson och Anders Bernmar som satt i toppen hos Frölunda och skötte om spelaraffärerna.

- Vi gjorde klart med övergången och att vi skulle driva bensinstationen här nere redan 1959, men det var väldigt hemligt eftersom vi skulle spela vidare i Södertälje under den säsongen 1959/1960.

Förhoppningen var att ingen skulle få reda på det.

Men den förhoppningen kom på skam.

- Ja, killarna i Södertälje förstod hur det var, så när vi spelade den sista matchen för säsongen, mot Västerås, fick vi nästan spela den matchen själva Pelle och jag.

Varför då?

- Ja, hade vi vunnit den matchen, så hade Frölunda hängt kvar i högsta serien så Pelle och jag slet som djur och vi gjorde tre mål i matchen, men våra lagkamrater bara skrattade åt oss och Västerås vann med 5-3.

Så Lasse kom till ett division 2-lag

- Men det kanske bara var bra egentligen. Vi kunde börja om i lugn och ro och bygga samman laget, säger han.

Det gick ganska snabbt. Första året slog Frölunda målrekord i division 2 och spelade sig upp i högsta serien igen.

Då, till säsongen 1961/1962 anslöt spelare som Gert Blomé och Ulf Sterner till laget och det blev så när SM-guld redan första året i högsta serien, 1961/1962.

- Det var en fantastisk säsong det också, säger Lasse.

Inte minst mötet hemma på Ullevi mot Djurgården som då var i det närmaste oslagbara.

- De hade 49 matcher utan förlust när de kom hit.

Den sviten satte Frölunda – och inte minst Lasse – stopp för inför hela 23 192 åskådare.

- Djurgården ledde med 2-0, men vi vände till 3-2. Jag gjorde två av målen, bland annat det avgörande, minns Lasse.

Frölunda var också på väg att vinna borta mot Djurgården den säsongen.

- Vi ledde med 4-3 i Stockholm, men så åkte vi på en femminutersutvisning och de kunde kvittera till 4-4.

Precis det resultat som räckte för att hålla Frölunda bakom sig i tabellen tack vare bättre målskillnad.

- Det kanske hade varit för bra att vinna guldet redan första året, säger Lasse.

Det kom i stället tre år senare.

Lasse spelade vidare fram till säsongen 1967/1968. Sedan fortsatte han som tränare ytterligare en säsong. Sedan fick det vara nog.

Men sista matchen i en ishockeyrink gjorde han så sent som 2000 när oldtimers var i Kina för att spela två matcher där.

Då var han 67 år.

Nu är det golfen som tar upp det mesta av tiden.

- Jag började inte spela förrän jag var 41 så jag har en del att ta igen, säger han.

Och skrattar.

På ishockeyrinken hade han gjort nästan allt man kan önska när han pensionerade sig från hockeyn.

Det gjorde att hans nummer, tröjan nummer 13, också pensionerades och för evigt kommer att hänga i Scandinaviums tak vid sidan av klubbens alla andra legendarer.

 

Lars-Eric Lundvall
Född:
3 april 1934.
Klubbar: IFK Bofors (1950-1954), Södertälje (1954-1960), Frölunda (1960-1968), Vasa HC (1969-1971), IF Demonerna (1978-1979).
Meriter: VM-guld 1957 och 1962, VM-silver 1963 och 1964, VM-brons 1958, OS-silver 1964, SM-guld 1956 och 1965.
Landskamper: 190 A.