• Huvudsponsorer

Fre 30 Dec (1 match)
Tis 03 Jan (1 match)
Fre 06 Jan (1 match)
Lör 07 Jan (1 match)
Tor 12 Jan (1 match)
Tor 19 Jan (1 match)
Tis 24 Jan (1 match)
Tor 26 Jan (1 match)
Lör 28 Jan (1 match)
Tor 02 Feb (1 match)
Sön 05 Feb (1 match)
Tis 14 Feb (1 match)
Tor 16 Feb (1 match)
Lör 18 Feb (1 match)
Ons 22 Feb (1 match)
Lör 25 Feb (1 match)
Tis 28 Feb (1 match)
Tor 02 Mar (1 match)
Lör 04 Mar (1 match)
Tis 07 Mar (1 match)
Tor 09 Mar (1 match)

14 Ronald "Sura-Pelle" Pettersson

Det var många som funderade över det kloka i vad Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson gjorde när han flyttade från Södertälje till Frölunda 1960.

– Vi flyttade ju från ett topplag i högsta serien till ett lag i division 2. Men det är det bästa jag gjort, säger han.

Såväl ishockeymässigt som civillt.

– Göteborg är ju alltid Göteborg. Och tiden i Frölunda var otroligt rolig, säger han.

Han hjälpte till med att placera Göteborg på den svenska ishockeykartan, att lägga grunden för det intresse som finns nu.

Och de framgångar som klubben nått.

Han kom till Frölunda efter att ha vunnit SM-guld med Södertälje 1956 och VM-guld i Moskva 1957.

– 57 000 ryssar på läktaren och 17 minusgrader, minns han.

Och fortsätter:

– Det var nästan osannolikt att vi kunde vinna den matchen. Vi var ju verkligen amatörer och även om man inte fick ha proffs med i lagen då så var ju ryssarna redan på den tiden superproffs.

Officiellt hade de jobb vid sidan om ishockeyn.

– Men det var bara på pappret, säger Ronald.

VM-guldet i Moskva 1957 är ett stort minne.

VM-guldet i Colorado Springs 1962 ett ännu större.

Högst uppe på prispallen

– Då var jag ju lagkapten och att få stå där högst uppe på prispallen är nog det största minnet jag har, säger han.

Från landslagskarriären alltså.

Vilket är det största minnet från klubblagskarriären då?

– Första SM-guldet, det jag vann med Södertälje 1956 när jag fortfarande låg i lumpen, var en fantastisk känsla. Men det är alltid så, första gången är speciell. Och därför var guldet med Frölunda också en otrolig känsla, säger han.

Det var första gången Frölunda vann SM-guldet, även om det var nära att det blivit omedelbar succé redan andra säsongen efter att han flyttat till Frölunda.

– Första året vann vi division 2 efter att ha slagit målrekord i serien och gick upp i högsta serien, säger han

Och det blev sånär seger direkt i högsta serien redan 1962.

– Vi förlorade inte en enda match i SM-serien den säsongen och spelade bland annat 4–4 borta mot Djurgården, säger han.

Efter att ha legat under med 0–3, men vänt till ledning 4–3 för att i sista perioden släppa in de mål som skickade guldet till Djurgården, som tog sitt femte raka SM-guld tack vare bättre målskillnad.

Ronald ler när han tänker tillbaka:

– Vi hade ett härligt gäng då och det var en underbar tid. Det fanns ett Dala-gäng, ett Värmlands-gäng och ett gäng med oss andra i laget. Men alla hängde ihop ändå och vi hade fantastiskt kul.

Bara uppåt och uppåt

Den sammanhållningen bäddade för ett starkt och framgångsrikt lag som krönte tiden tillsammans med SM-guldet 1965.

– Trots att Ulf Sterner hade lämnat oss inför den säsongen.

Sterner lämnade för spel i New York Rangers.

Men efter två seriesegrar i den södra division 1-serien, som båda följts av misslyckanden i SM-serien, blev det på nytt serieseger och den här gången seger i SM-serien.

Det gick bara uppåt och uppåt.

– Vi hade fantastiskt bra lag även åren efter, men det är alltid svårare att vara jagad än att jaga själva så det blev inget mer SM-guld för oss, säger Ronald.

Trots att laget spelade SM-final båda åren efter SM-guldet.

Men båda gångerna blev Brynäs för svårt.

För Ronald själv blev det bara två och en halv säsong till efter guldåret.

– 1967 åkte jag in i sargen och skadade foten i en match borta mot Västerås och jag blev aldrig bra efter det. Det var ingen idé att tänka på att spela vidare.

Han gick sjukskriven under ett helt år efter den skadan.

– Och jag har problem med den skadan fortfarande, säger han.

Inte precis det sätt han ville avsluta karriären på.

– Men tittar man tillbaka på det så kanske det inte var så dumt ändå, säger han.

Och förtydligar:

– Jag hann ju aldrig bli dålig utan slutade med hedern i behåll, skrattar han.

I stället blev han ledare.

Han var med om att lägga grunden för Frölundas ungdomsverksamhet. Han var förbundskapten för Tre Kronor under två säsonger i mitten av 1970-talet. Och han gjorde sex år som förbundskapten för juniorlandslaget.

– Det var den roligaste tiden som ledare. Vi hade fantastsikt bra spelare att jobba med då:Salming, Hedberg, Lill-Pröjsarn, Tomas Gradin

– Då var det 18-åringar som gällde och våra killar redan spelade i högsta serien så vi vann mot ryssarna både här hemma 1972 och i Schweiz 1974, trots att ryssarna hade Tretjak i mål och en massa andra spelare som sedan blev stora stjärnor i sina lag.

Lite som på hans egen tid då han som junior kom in i Tre Kronor tillsammans med Nisse Nilsson och Lars-Eric Lundvall i det som fick beteckningen ”ungdomskedjan”.

Parallella karriärer

Han och Lundvall följdes efter det åt genom karriärerna. De jobbade till och med tillsammans under första tiden i Göteborg då de gemensamt drev en bensinstation. Ronald lämnade senare den och jobbade för Skorstensspecialisten innan han började med att sälja idrottsreklam, något han gjorde till pensioneringen.

– Nu spelar jag mycket golf istället på sommaren, Lundvall och jag. Vi har hållit ihop sedan 1955, säger han.

– Det är viktigt att ha något att göra, att hålla igång så att man inte blir stillasittande.

Han håller också en tät och intensiv kontakt med ishockeyn. Han finns på läktaren i Scandinavium så gott som varje gång Frölunda spelar.

– Det är lördagsmatcherna som kan bli ett problem ibland, men jag ser nog 95 procent av alla hemmamatcher med Frölunda.

"Det går lite för fort"

Vad tycker du om dagens ishockey?

– Det går väldigt fort, kanske lite för fort ibland. Det gör att spelarna bli rädda för att göra misstag och ska man göra mål måste man ju våga ta några chanser.

– Sedan är det kanske så att många spelare blir stöpta i samma form för tidigt. När vi började höll vi på med alla olika idrotter och kunde spela fotboll på sommaren och sedan bandy och ishockey på vintern för att träna upp boll- och spelsinne.

Då kunde han också spela fotboll långt upp i karriären. Faktum är att när han värvades till Frölunda ingick också att han skulle spela fotboll med IFK Göteborg i allsvenskan.

Det blev bara ett år med fotbollen, 13 allsvenska matcher.

– Jag kände att jag inte hann träna så mycket som jag ville och behövde och ishockeyn var viktigare så det blev så. Men jag spelade i en skaplig kedja i IFK, säger han.

Tillsammans med Bengt ”Fölet” Berntsson, Bertil ”Bebben” Jo-hansson, Owe Ohlsson och Ingvar Svensson.

– Bara landslagsspelare i fotboll.

Och en världsmästare i ishockey.

 

Ronald Pettersson
Född:
16 april 1935.
Klubbar: Surahammars IF (1950-1955), Södertälje (1955-1960), Frölunda (1960-1968).
Meriter: VM-guld 1957 och 1962, VM-silver 1963 och 1967, VM-brons 1958 och 1965, OS-silver 1964, SM-guld 1956 och 1965.
Landskamper: 252 A.